Fars dag

Jag visste redan när jag la mig för att sova igår att den här dagen skulle bli jobbig.
Fars dag. En dag där en efter en hyllar sina roliga, skojiga, bästa pappor som de aldrig skulle vilja byta ut mot någon annan pappa.
Jag skulle inte heller vilja byta ut min pappa. Jag önskar bara att han hade sett mig.

Min pappa är en machoman. En man som alltid har ordet oavsett vad sällskapet diskuterar, en sån som använder så komplicerade ord att det blir svårt att ens komma ihåg vad som var samtalsämnet.
Min pappa dunkar pojkar i ryggen och säger "heeeeeeei" till flickor.
Min pappa är framgångsrik. Han har haft tusen olika jobb som alla varit "viktiga" och chefiga.
Min pappa har jobbat sent, min pappa har varit på företagsmiddagar, invigningar och jobbresor utomlands. Min pappa har talat om för mig hur mycket en jockey fick väga när jag berättade om min dröm. Min pappa har haft miljoner viktiga samtal från andra viktiga gubbar som "bara tar en kort stund".

Men min pappa har inte torkat mina tårar.
Min pappa har inte hjälpt mig med mina läxor.
Min pappa har inte lagt om mina sår.
Min pappa har inte ringt BUP-akuten.
Min pappa har inte frågat hur jag mår.
Min pappa har aldrig frågat något om mina behandlingar.
Min pappa har inte varit på rektorssamtal.
Min pappa har inte väckt mig på morgonen när jag skolvägrade.
Min pappa har inte låtit mig prata utan hans åsikt.
Min pappa har inte vågat se mig.

Min pappa älskar mig. Jag tror verkligen det. Även om jag inte kan minnas att han sagt det.
Idag speciellt önskar jag bara så fruktansvärt mycket att min pappa hade gett mig fler kramar och frågor, mer oavbruten tid och stöd än oxfilé och musslor.
Jag har skaffat många andra pappor under årens gång, ofta andra vänners pappor, som på något sätt skulle försöka fylla tomrummet som jag kände så starkt.

Vart vill jag komma med det här?
Jag vill egentligen bara att du ska veta, du som inte heller tycker att pappadagen är den bästa, att du inte är ensam. Facebook och instagram-uppdateringarna avtar snart.
Tills dess är jag med dig <3

Klart kvinnohatare tycker Zara Larsson är läskig!

Både bland feminister och feministhatare snackar alla just nu om Zara Larsson (har du missat, så kan du läsa här) denna talangfulla, råcoola, asmodiga artist som jag för övrigt läst har störst inflytande över unga tjejer idag (fan, ni har öga för förebilder alltså!). 

Den här beskrivningen är ur min (privata och feministiska) syn. Ur feministhatares synpunkt är Zara Larsson den talangfulla, råcoola, asmodiga artist som just nu skrämmer skiten ur dem. Varför? Ja, alltså tro mig jag försöker verkligen att förstå varför snubbar håller på att skita ner sig så fort en tjej öppnar käften och inte ber om ursäkt för det.

Här är några ideer om varför vi coola, häftiga, smarta tjejer skrämmer män (jag är inte i närheten så cool som Zara Larsson,men skriver "vi" eftersom jag är det på mitt sätt):

- Vi är coola, häftiga och smarta, det är läskigt för då kan vi ju åstadkomma vad som helst

- Vi bryr oss inte om vad snubbar som dom tycker om oss, det är läskigt för då kan de inte påverka oss genom att säga "om du gör såhär eller ser ut såhär så tycker jag inte om dig". FÖR DET SKITER VI I.

- Killar är vana att få väldigt mycket plats och kan prata på huuuuur länge som helst. Då är det läskigt med tjejer som tar lika mycket plats. För vad blir kvar till dem då? Bara hälften. Och eftersom killar är så vana att få prata på tror många att hela utrymmet tillhör dem. Så de blir de rädda och säger att tjejer som pratar mycket och tar plats hatar killar och borde misshandlas så att de inte vågar ta så mycket plats. 

Vissa hävdar att Zara Larsson får "kritik" för sitt uttalande och inte sitt kön. Okej, så en liten parentes om vad kritik är så kan vi gå vidare sen. När jag gick i skolan och hade skrivit ett arbete eller höll fördrag så skulle alla ge feedback - positiv och negativ kritik. Negativ kritik kunde vara: "du borde vara tydligare med det här" eller "du borde ha källa på det där". Jag kommer inte ihåg en enda som sa "du borde få 3 kukar i munnen" för att till jag till exempel valt ett tema de inte gillade. Det skulle uppfattas som hotfullt och inte som kritik. För det ÄR nämligen inte kritik. Det är aldrig kritik.

Nu är det så att Zara Larssons uttalanden har tagits ur sitt sammanhang, men jag vet inte om det spelat så stor roll för vad folk säger om henne. Oavsett vad någon sagt så finns det alltid de som tycker att det är idiotiskt. Men det resulterar sällan i tusentals uttalanden om hat och hot om våldtäkt och misshandel. Varför blev det så den här gången? För att nu är det en en ung tjej som gjort ett uttalande som handlar om orättvisor mellan könen. Det tycker kvinnohatare är skitläskigt, så de försöker skrämma henne tillbaka så att hon aldrig ska säga något så läskigt igen.

Ja, det funkar ju inte sådär jättebra. Tjejjouren Indra väljer, som så många andra, att backa Zara Larsson. Såklart!

//Malin

Uppmärksamhet - so what?!

Högstadiet:
"Men asså h*n försöker ju bara få uppmärksamheet *suck*".
Kommentaren som återkommande uttalades medan gruppen himlade med ögonen gällde hen som på ett eller annat skadade sig själv.
Det var förstås inte bara en. Det var flera stycken som skadade sig själva i min skola. Många.

"Men asså h*n försöker ju bara få uppmärksamheet *suck*"
Den meningen ekar fortfarande i mitt huvud. Som om behovet av uppmärksamhet vore något negativt!? Som om självskadebeteendet vore ett skäl att inte uppmärksamma personen?!
"Om vi inte ger uppmärksamhet så försvinner det nog"
Så minns jag det. Det är min bild och min upplevelse av den kommentaren - att den var negativt laddad.
En fick inte söka uppmärksamhet - nej herre gud! Att en sökte uppmärksamhet var visst som rena rama dödssynden!
Ignorera! Genast!

Jag hade behövt att någon uppmärksammade mig och jag bad till Gud att någon skulle göra det. Men samtidigt som jag desperat längtade efter att någon skulle se mig så ekade tankarna i huvudet:
Dölj, dölj, dölj. Vad du än gör - DÖLJ! Så ingen tror att du söker uppmärksamhet!
Jag hade ju lärt mig - jag hade ju hört - hur de andra såg på folk som sökte uppmärksamhet.
Dödssynd, remember?

Helt ärligt. Självskadande handlar inte om uppmärksamhet, då hade vi varit många som istället hoppade runt, blåmålade i ansiktet och sjöng Gangnam style i korridoren (eller "vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram" som va ny och trendig på min tid). För det är ett sjukt mycket lättare sätt att få uppmärksamhet. Att självskadande inte handlar om uppmärksamhet betyder dock inte att personen inte behöver uppmärksammas!

För, såhär va! Uppmärksamhet är inte dåligt - vi alla behöver den!

Om vi var lite sämre på att himla med ögonen och lite bättre på att uppmärksamma de omkring oss så kanske vi skulle hinna fånga upp dessa personer redan innan det som gör ont inuti övergår i självskadande. Då slipper dessutom alla "Men asså h*n försöker ju bara få uppmärksamheet *suck*"-människor slita ut stämbanden och få träningsvärk i ögonen av allt himlande.

Vad sägs om det va? Japp, sug på den du!

Over and out / Julia

INTE ALLA MÄN

Hittade denna på facebook. Så bra att jag ba snodde den och lägger upp här. Fantastiskt! Kata Nilsson, vem du än är, sluta aldrig!

Detta är min nyskrivna dikt INTE ALLA MÄN. Gilla och dela gärna!
Posted by Kata Nilsson on Friday, January 16, 2015

//Malin

(Triggervarning!) Emmabodafestivalen

TW: om våldtäkt, sexism, rasism, homofobi (sånt som Emmaboda-arrangörerna kallar humor)

Att åka på festival har i många år varit ett stort sommarnöje för mig. Musiken och människorna är det som styrt vilka festivaler jag valt och jag har sådana härliga, roliga minnen från olika festivaler. 

Jag och en kompis brukade förut gå på bandjakt. Vi läste om banden innan och försökte gå och se så många som möjligt för att upptäcka nya, bra band. Det var så vi upptäckte bland annat Rockbandet McQueen. Vi blev lite förvånade när vi kom till spelningen för ingenstans i festivalhäftet stod det att det bara var tjejer i bandet, och är det nåt vi vet så är det ju att kvinnliga artister är något ytterst sällsynt på svenska festivaler. Och när de finns så beskrivs de inte som rockband, punkband, popband - utan TJEJband (som om det skulle vara en musikstil).

En av de sämsta festivalerna på att boka kvinnliga artister är Emmabodafestivalen, där bara 6 procent av artisterna i år kommer att vara tjejer. Men inte nog med det så bokade de också Mr Cool till festivalen. En snubbe som kallar det för humor att sjunga om att våldta och mörda tjejer och barn. Som tur är var det många som reagerade och därför blir det nu ingen Mr Cool-spelning på Emmaboda. Även om en av arrangörerna verkligen stred för det och inte kunde fatta att folk var upprörda över att de hade bokat en rasistisk, sexistisk homofob. 

Vet ni vad? Man kan inte bara kalla sånt för humor och tro att det då är lugnt. Man kan inte säga att "vi bokar vad folk vill se och där tar vårt ansvar slut". För som arrangör så ansvarar man för att folk ska känna sig trygga och säkra och välkomna på tillställningen, och då bokar man inte någon som sjunger att bögar är äckliga, att kvinnor i grund och botten är handelsvaror och att det är roligt att våldta småtjejer (ja, det här är i princip citat från en låt).

Men de här manliga arrangörerna verkar inte fatta vad det innebär att känna sig otrygg på festival. Så låt mig dela några festivalminnen med er. Kan berätta om den där gången på Hultsfred när jag hade en 17-årig tjej sovandes i mitt tält i två nätter eftersom hon inte vågade sova i sitt eget tält. Varför? För att nån snubbe som ville ligga med henne sov i hennes tält och vägrade dra. Eller den där gången när polisen kom en morgon och plockade min tältgranne för att han hade våldtagit en tjej. Men han kom tillbaka en dag senare och kunde fortsätta festivalfesta. Skönt för oss tältgrannar. 

När tjejjouren haft tält på festival har det varit många tjejer som kommit dit för att prata om jobbiga festivalminnen, eller för att komma bort från killgäng som känts obehagliga. Och nu vill Emmaboda bjuda in en artist som bygger hela sin karriär på att sjunga om att våldta och mörda tjejer. Vad kul. Vad skönt och tryggt för era kvinnliga besökare. Får jag fråga; tycker ni våldtäkt är nåt som är kul överlag eller bara när en artist sjunger hur kul det är att våldta? Och om någon mår väldigt dåligt över de här texterna på själva festivalen, finns ni då tillhands för att förklara skämtet?

Självklart sker ju inte sexuella övergrepp bara på festivaler. Det händer överallt, hela tiden. Och hur tänker ni arrangörer där egentligen? Hur tror ni att personer som varit utsatta för sexuellt våld reagerar när ni kallar de här texterna för humor? Hur tror ni att det känns för tjejer som blivit våldtagna att vara på en festival där killar efter Mr Cool-spelningen är uppe i varv, går i grupp och sjunger vidare på texterna? Ni ser till att den här människan får stå och uppmuntra till våldtäkt inför tusentals festivalbesökare. Och ni menar på allvar att ni inte har nåt som helst jävla ansvar för det?

//Malin

Bodde du på kvinnojour när du var barn?

Vi har fått en förfrågan från en tjej som jobbade på vår tjejjour för några år sedan. Hon skriver nu sin magisteruppsats och vill komma i kontakt med personer som bott på kvinnojour under någon period i sin barndom. 

Vi tycker att detta är en viktig fråga och delar därför hennes förfrågan här i bloggen:

Hej, 

jag heter Malin Tilling och jag letar efter deltagare till mitt studentarbete om erfarenheter av att bo på kvinnojour/skyddat boende som barn. Jag läser masterprogrammet Barnets bästa och mänskliga rättigheter på Stockholms universitet och skriver mitt examensarbete inom området barn som upplevt våld i familjen. Jag är intresserad av att ta del av barndomsberättelser om hur man har kommit till skyddat boende, vad man mötte där och vad som hände efteråt. Jag tycker att det är viktigt att de här historierna kommer fram, och hoppas att du också tycker det!  

Rent praktiskt går intervjuerna till så att vi träffas på en plats och tidpunkt som passar dig. Intervjun kommer ta ungefär en timme. Jag har förberett några frågor som du gärna får ta del av i förväg, men tanken är att du ska få berätta ganska fritt. Jag kommer att spela in det vi säger och sedan skriva ut intervjuerna. Om du vill får du gärna ta del av utskrifterna, och också ändra eller lägga till information. Jag kommer att se till att det inte går att identifiera dig i den slutgiltiga uppsatsen. Du kommer att ha ett påhittat namn och jag kommer att ta bort namn på platser och andra personer från texten.  

Jag hoppas att jag kan intervjua ungefär åtta personer och jag kommer sedan att jämföra barndomsberättelserna och se vad som är lika och vad som skiljer dem åt. I uppsatsen kommer jag både att skriva om vad ni har varit med om och hur ni berättar om det ni varit med om. Ljudinspelningarna och utskrifterna av dem kommer jag att förvara på ett säkert ställe, och aldrig tillsammans med ditt riktiga namn. Det är bara jag och min handledare som kommer att ha tillgång till materialet och det kommer endast att användas i uppsatsen. Jag kommer att radera allt när uppsatsen är klar. Du har naturligtvis rätt att när som helst säga att du inte längre vill vara med i min uppsats. Det är bara att skicka mig ett mail, sms eller ringa i så fall. Det är också helt okej att säga till om det är någon speciell fråga du inte vill prata om.

Mitt uppsatsarbete är ett tillfälle för mig att prova att göra en mindre vetenskaplig studie. Men jag hoppas att det också kan bidra till en ökad förståelse och ett ökat intresse för barns situation på kvinnojourer/skyddade boenden. Det finns tyvärr väldigt lite forskning om det här. Om du är intresserad av att delta är du välkommen att höra av dig till mig på det sätt som passar dig bäst, så kan jag berätta mer!  

Vänliga hälsningar

Malin
mast6488@student.su.se 070-536 28 78

Min handledare på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen heter Helena Pedersen och du välkommen att kontakta på helena.perdersen@buv.su.se

Fin konst från INDRA-kontoret!