Fars dag

Jag visste redan när jag la mig för att sova igår att den här dagen skulle bli jobbig.
Fars dag. En dag där en efter en hyllar sina roliga, skojiga, bästa pappor som de aldrig skulle vilja byta ut mot någon annan pappa.
Jag skulle inte heller vilja byta ut min pappa. Jag önskar bara att han hade sett mig.

Min pappa är en machoman. En man som alltid har ordet oavsett vad sällskapet diskuterar, en sån som använder så komplicerade ord att det blir svårt att ens komma ihåg vad som var samtalsämnet.
Min pappa dunkar pojkar i ryggen och säger "heeeeeeei" till flickor.
Min pappa är framgångsrik. Han har haft tusen olika jobb som alla varit "viktiga" och chefiga.
Min pappa har jobbat sent, min pappa har varit på företagsmiddagar, invigningar och jobbresor utomlands. Min pappa har talat om för mig hur mycket en jockey fick väga när jag berättade om min dröm. Min pappa har haft miljoner viktiga samtal från andra viktiga gubbar som "bara tar en kort stund".

Men min pappa har inte torkat mina tårar.
Min pappa har inte hjälpt mig med mina läxor.
Min pappa har inte lagt om mina sår.
Min pappa har inte ringt BUP-akuten.
Min pappa har inte frågat hur jag mår.
Min pappa har aldrig frågat något om mina behandlingar.
Min pappa har inte varit på rektorssamtal.
Min pappa har inte väckt mig på morgonen när jag skolvägrade.
Min pappa har inte låtit mig prata utan hans åsikt.
Min pappa har inte vågat se mig.

Min pappa älskar mig. Jag tror verkligen det. Även om jag inte kan minnas att han sagt det.
Idag speciellt önskar jag bara så fruktansvärt mycket att min pappa hade gett mig fler kramar och frågor, mer oavbruten tid och stöd än oxfilé och musslor.
Jag har skaffat många andra pappor under årens gång, ofta andra vänners pappor, som på något sätt skulle försöka fylla tomrummet som jag kände så starkt.

Vart vill jag komma med det här?
Jag vill egentligen bara att du ska veta, du som inte heller tycker att pappadagen är den bästa, att du inte är ensam. Facebook och instagram-uppdateringarna avtar snart.
Tills dess är jag med dig <3

Klart kvinnohatare tycker Zara Larsson är läskig!

Både bland feminister och feministhatare snackar alla just nu om Zara Larsson (har du missat, så kan du läsa här) denna talangfulla, råcoola, asmodiga artist som jag för övrigt läst har störst inflytande över unga tjejer idag (fan, ni har öga för förebilder alltså!). 

Den här beskrivningen är ur min (privata och feministiska) syn. Ur feministhatares synpunkt är Zara Larsson den talangfulla, råcoola, asmodiga artist som just nu skrämmer skiten ur dem. Varför? Ja, alltså tro mig jag försöker verkligen att förstå varför snubbar håller på att skita ner sig så fort en tjej öppnar käften och inte ber om ursäkt för det.

Här är några ideer om varför vi coola, häftiga, smarta tjejer skrämmer män (jag är inte i närheten så cool som Zara Larsson,men skriver "vi" eftersom jag är det på mitt sätt):

- Vi är coola, häftiga och smarta, det är läskigt för då kan vi ju åstadkomma vad som helst

- Vi bryr oss inte om vad snubbar som dom tycker om oss, det är läskigt för då kan de inte påverka oss genom att säga "om du gör såhär eller ser ut såhär så tycker jag inte om dig". FÖR DET SKITER VI I.

- Killar är vana att få väldigt mycket plats och kan prata på huuuuur länge som helst. Då är det läskigt med tjejer som tar lika mycket plats. För vad blir kvar till dem då? Bara hälften. Och eftersom killar är så vana att få prata på tror många att hela utrymmet tillhör dem. Så de blir de rädda och säger att tjejer som pratar mycket och tar plats hatar killar och borde misshandlas så att de inte vågar ta så mycket plats. 

Vissa hävdar att Zara Larsson får "kritik" för sitt uttalande och inte sitt kön. Okej, så en liten parentes om vad kritik är så kan vi gå vidare sen. När jag gick i skolan och hade skrivit ett arbete eller höll fördrag så skulle alla ge feedback - positiv och negativ kritik. Negativ kritik kunde vara: "du borde vara tydligare med det här" eller "du borde ha källa på det där". Jag kommer inte ihåg en enda som sa "du borde få 3 kukar i munnen" för att till jag till exempel valt ett tema de inte gillade. Det skulle uppfattas som hotfullt och inte som kritik. För det ÄR nämligen inte kritik. Det är aldrig kritik.

Nu är det så att Zara Larssons uttalanden har tagits ur sitt sammanhang, men jag vet inte om det spelat så stor roll för vad folk säger om henne. Oavsett vad någon sagt så finns det alltid de som tycker att det är idiotiskt. Men det resulterar sällan i tusentals uttalanden om hat och hot om våldtäkt och misshandel. Varför blev det så den här gången? För att nu är det en en ung tjej som gjort ett uttalande som handlar om orättvisor mellan könen. Det tycker kvinnohatare är skitläskigt, så de försöker skrämma henne tillbaka så att hon aldrig ska säga något så läskigt igen.

Ja, det funkar ju inte sådär jättebra. Tjejjouren Indra väljer, som så många andra, att backa Zara Larsson. Såklart!

//Malin

Uppmärksamhet - so what?!

Högstadiet:
"Men asså h*n försöker ju bara få uppmärksamheet *suck*".
Kommentaren som återkommande uttalades medan gruppen himlade med ögonen gällde hen som på ett eller annat skadade sig själv.
Det var förstås inte bara en. Det var flera stycken som skadade sig själva i min skola. Många.

"Men asså h*n försöker ju bara få uppmärksamheet *suck*"
Den meningen ekar fortfarande i mitt huvud. Som om behovet av uppmärksamhet vore något negativt!? Som om självskadebeteendet vore ett skäl att inte uppmärksamma personen?!
"Om vi inte ger uppmärksamhet så försvinner det nog"
Så minns jag det. Det är min bild och min upplevelse av den kommentaren - att den var negativt laddad.
En fick inte söka uppmärksamhet - nej herre gud! Att en sökte uppmärksamhet var visst som rena rama dödssynden!
Ignorera! Genast!

Jag hade behövt att någon uppmärksammade mig och jag bad till Gud att någon skulle göra det. Men samtidigt som jag desperat längtade efter att någon skulle se mig så ekade tankarna i huvudet:
Dölj, dölj, dölj. Vad du än gör - DÖLJ! Så ingen tror att du söker uppmärksamhet!
Jag hade ju lärt mig - jag hade ju hört - hur de andra såg på folk som sökte uppmärksamhet.
Dödssynd, remember?

Helt ärligt. Självskadande handlar inte om uppmärksamhet, då hade vi varit många som istället hoppade runt, blåmålade i ansiktet och sjöng Gangnam style i korridoren (eller "vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram" som va ny och trendig på min tid). För det är ett sjukt mycket lättare sätt att få uppmärksamhet. Att självskadande inte handlar om uppmärksamhet betyder dock inte att personen inte behöver uppmärksammas!

För, såhär va! Uppmärksamhet är inte dåligt - vi alla behöver den!

Om vi var lite sämre på att himla med ögonen och lite bättre på att uppmärksamma de omkring oss så kanske vi skulle hinna fånga upp dessa personer redan innan det som gör ont inuti övergår i självskadande. Då slipper dessutom alla "Men asså h*n försöker ju bara få uppmärksamheet *suck*"-människor slita ut stämbanden och få träningsvärk i ögonen av allt himlande.

Vad sägs om det va? Japp, sug på den du!

Over and out / Julia

INTE ALLA MÄN

Hittade denna på facebook. Så bra att jag ba snodde den och lägger upp här. Fantastiskt! Kata Nilsson, vem du än är, sluta aldrig!

Detta är min nyskrivna dikt INTE ALLA MÄN. Gilla och dela gärna!
Posted by Kata Nilsson on Friday, January 16, 2015

//Malin

(Triggervarning!) Emmabodafestivalen

TW: om våldtäkt, sexism, rasism, homofobi (sånt som Emmaboda-arrangörerna kallar humor)

Att åka på festival har i många år varit ett stort sommarnöje för mig. Musiken och människorna är det som styrt vilka festivaler jag valt och jag har sådana härliga, roliga minnen från olika festivaler. 

Jag och en kompis brukade förut gå på bandjakt. Vi läste om banden innan och försökte gå och se så många som möjligt för att upptäcka nya, bra band. Det var så vi upptäckte bland annat Rockbandet McQueen. Vi blev lite förvånade när vi kom till spelningen för ingenstans i festivalhäftet stod det att det bara var tjejer i bandet, och är det nåt vi vet så är det ju att kvinnliga artister är något ytterst sällsynt på svenska festivaler. Och när de finns så beskrivs de inte som rockband, punkband, popband - utan TJEJband (som om det skulle vara en musikstil).

En av de sämsta festivalerna på att boka kvinnliga artister är Emmabodafestivalen, där bara 6 procent av artisterna i år kommer att vara tjejer. Men inte nog med det så bokade de också Mr Cool till festivalen. En snubbe som kallar det för humor att sjunga om att våldta och mörda tjejer och barn. Som tur är var det många som reagerade och därför blir det nu ingen Mr Cool-spelning på Emmaboda. Även om en av arrangörerna verkligen stred för det och inte kunde fatta att folk var upprörda över att de hade bokat en rasistisk, sexistisk homofob. 

Vet ni vad? Man kan inte bara kalla sånt för humor och tro att det då är lugnt. Man kan inte säga att "vi bokar vad folk vill se och där tar vårt ansvar slut". För som arrangör så ansvarar man för att folk ska känna sig trygga och säkra och välkomna på tillställningen, och då bokar man inte någon som sjunger att bögar är äckliga, att kvinnor i grund och botten är handelsvaror och att det är roligt att våldta småtjejer (ja, det här är i princip citat från en låt).

Men de här manliga arrangörerna verkar inte fatta vad det innebär att känna sig otrygg på festival. Så låt mig dela några festivalminnen med er. Kan berätta om den där gången på Hultsfred när jag hade en 17-årig tjej sovandes i mitt tält i två nätter eftersom hon inte vågade sova i sitt eget tält. Varför? För att nån snubbe som ville ligga med henne sov i hennes tält och vägrade dra. Eller den där gången när polisen kom en morgon och plockade min tältgranne för att han hade våldtagit en tjej. Men han kom tillbaka en dag senare och kunde fortsätta festivalfesta. Skönt för oss tältgrannar. 

När tjejjouren haft tält på festival har det varit många tjejer som kommit dit för att prata om jobbiga festivalminnen, eller för att komma bort från killgäng som känts obehagliga. Och nu vill Emmaboda bjuda in en artist som bygger hela sin karriär på att sjunga om att våldta och mörda tjejer. Vad kul. Vad skönt och tryggt för era kvinnliga besökare. Får jag fråga; tycker ni våldtäkt är nåt som är kul överlag eller bara när en artist sjunger hur kul det är att våldta? Och om någon mår väldigt dåligt över de här texterna på själva festivalen, finns ni då tillhands för att förklara skämtet?

Självklart sker ju inte sexuella övergrepp bara på festivaler. Det händer överallt, hela tiden. Och hur tänker ni arrangörer där egentligen? Hur tror ni att personer som varit utsatta för sexuellt våld reagerar när ni kallar de här texterna för humor? Hur tror ni att det känns för tjejer som blivit våldtagna att vara på en festival där killar efter Mr Cool-spelningen är uppe i varv, går i grupp och sjunger vidare på texterna? Ni ser till att den här människan får stå och uppmuntra till våldtäkt inför tusentals festivalbesökare. Och ni menar på allvar att ni inte har nåt som helst jävla ansvar för det?

//Malin

Bodde du på kvinnojour när du var barn?

Vi har fått en förfrågan från en tjej som jobbade på vår tjejjour för några år sedan. Hon skriver nu sin magisteruppsats och vill komma i kontakt med personer som bott på kvinnojour under någon period i sin barndom. 

Vi tycker att detta är en viktig fråga och delar därför hennes förfrågan här i bloggen:

Hej, 

jag heter Malin Tilling och jag letar efter deltagare till mitt studentarbete om erfarenheter av att bo på kvinnojour/skyddat boende som barn. Jag läser masterprogrammet Barnets bästa och mänskliga rättigheter på Stockholms universitet och skriver mitt examensarbete inom området barn som upplevt våld i familjen. Jag är intresserad av att ta del av barndomsberättelser om hur man har kommit till skyddat boende, vad man mötte där och vad som hände efteråt. Jag tycker att det är viktigt att de här historierna kommer fram, och hoppas att du också tycker det!  

Rent praktiskt går intervjuerna till så att vi träffas på en plats och tidpunkt som passar dig. Intervjun kommer ta ungefär en timme. Jag har förberett några frågor som du gärna får ta del av i förväg, men tanken är att du ska få berätta ganska fritt. Jag kommer att spela in det vi säger och sedan skriva ut intervjuerna. Om du vill får du gärna ta del av utskrifterna, och också ändra eller lägga till information. Jag kommer att se till att det inte går att identifiera dig i den slutgiltiga uppsatsen. Du kommer att ha ett påhittat namn och jag kommer att ta bort namn på platser och andra personer från texten.  

Jag hoppas att jag kan intervjua ungefär åtta personer och jag kommer sedan att jämföra barndomsberättelserna och se vad som är lika och vad som skiljer dem åt. I uppsatsen kommer jag både att skriva om vad ni har varit med om och hur ni berättar om det ni varit med om. Ljudinspelningarna och utskrifterna av dem kommer jag att förvara på ett säkert ställe, och aldrig tillsammans med ditt riktiga namn. Det är bara jag och min handledare som kommer att ha tillgång till materialet och det kommer endast att användas i uppsatsen. Jag kommer att radera allt när uppsatsen är klar. Du har naturligtvis rätt att när som helst säga att du inte längre vill vara med i min uppsats. Det är bara att skicka mig ett mail, sms eller ringa i så fall. Det är också helt okej att säga till om det är någon speciell fråga du inte vill prata om.

Mitt uppsatsarbete är ett tillfälle för mig att prova att göra en mindre vetenskaplig studie. Men jag hoppas att det också kan bidra till en ökad förståelse och ett ökat intresse för barns situation på kvinnojourer/skyddade boenden. Det finns tyvärr väldigt lite forskning om det här. Om du är intresserad av att delta är du välkommen att höra av dig till mig på det sätt som passar dig bäst, så kan jag berätta mer!  

Vänliga hälsningar

Malin
mast6488@student.su.se 070-536 28 78

Min handledare på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen heter Helena Pedersen och du välkommen att kontakta på helena.perdersen@buv.su.se

Fin konst från INDRA-kontoret!

Toaletter för alla!

Idag kan läsa i metro om en kampanj som ska synliggöra hur toalettskyltning exkluderar alla som inte passar in i samhällets binära könssystem. 

Alltså, fy fan vilken bra kampanj, men fy fan vad vi är sega! Hur kommer det sig att samhället fortfarande kämpar för att upprätthålla en föreställning om två motsatta kön? Ja, det är jättepraktiskt att det finns toaletter anpassade för ståare och sittare, men hur svårt är det att göra en bild med just en ståare och en sittare då? De förlegade kjol- och byx- symbolerna kan väl inte ens den mest konservativa surskallen tycka är aktuell längre?

Metro frågar skådespelaren Aleksa Lundberg, som rättar till skyltningen med uppdaterade klisterlappar:

"Kan du kräva att alla ska känna sig bekväma med den nya uppdelningen?"

Och Aleksa svarar (like the boss she is):

"Kan man kräva att det är som idag, att ett samhälle finns till för några och inte för alla? Ett samhälle måste erkänna den mångfald och de olikheter som finns, och då kan man inte bygga toaletter och offentliga rum för vissa och inte för andra. Jag skulle vilja vända på det, man kan inte kräva att en viss grupp ska exkluderas för att man själv ska fortsätta vara bekväm."

Bild: snodd från http://www.metro.se/nyheter

//Malin

"Nej, jag kallar mig inte feminist"

Ha en fantastisk, feministisk 8:e mars-helg allihop!

//Malin

INDRA i Dagens Arena

Sollentuna Tjejjour har tillsammans med 11 andra tjejjourer i Sverige publicerat en debattartikel i Dagens Arena om unga tjejers psykiska ohälsa. De allra flesta som hör av sig till oss berättar om psykisk ohälsa på något sätt. Därför vill vi lyfta detta, för att fler ska se och lyssna.

“Jag mår inte så bra och vet inte riktigt varför. Jag känner mig inte lycklig”. Så skriver en tjej till tjejjourens frågelåda på nätet. Vi ser en stor grupp unga tjejer som mår dåligt utan att veta vad det beror på. Många tjejer har ofta ont i magen eller huvudvärk, sömnproblem och känner att de inte duger. Tjejerna berättar också för oss att de är rädda att deras problem inte ska tas på allvar av vuxenvärlden. På söndag är det internationella kvinnodagen och därför vill vi, några av landets tjejjourer, lyfta unga tjejers psykiska ohälsa som ett jämställdhets- och folkhälsoproblem. Unga tjejer har rätt att må bra och vuxenvärlden måste ta tjejers berättelser på allvar!

Tjejjourerna har tiotusentals kontakter med unga tjejer varje år. De allra flesta är barn. En av de vanligaste anledningarna att höra av sig är självmordstankar, ångest, depression och annan psykisk ohälsa. Spannet är stort, vi möter tjejer som har allvarliga psykiska diagnoser, de som har varit med om svåra övergrepp och även en stor grupp unga tjejer som har ont i magen, sömnsvårigheter och ångest utan att veta varför. De vet bara att de inte orkar mer och att de vill må bättre.

Folkhälsomyndigheten slår i sin senaste rapport fast att könsskillnaderna när det kommer till psykisk ohälsa är som störst i tonåren. En enkät gjord bland högstadieelever i Stockholm 2014 visar att 40 procent av tjejerna i årskurs nio ofta känner sig ledsna och deppiga utan att veta varför. Motsvarande siffra bland jämnåriga killar är 14 procent. Mer än var fjärde tjej i 9:an känner att de inte duger medan var tionde kille känner likadant. Nästan varannan tjej vill ändra mycket på sig själv.

”Asså jag e otroligt onöjd med mig själv! Jag har små bröst, stor mage och bred midja och en liten rumpa.. Jag tänker varje dag på självmord och än så länge har jag överdosat och bara hoppas att jag blir sjuk och dör snart...”

Så skriver signaturen ”f*** this”, som är en av många som berättar för oss att de inte är nöjda med sig själva och att de känner att de inte duger. Vissa kan inte komma på en enda sak som de gillar med sig själva. Ofta vågar tjejerna som hör av sig till oss inte berätta om hur de mår för någon annan på grund av rädslan att inte bli trodd eller tagen på allvar, en rädsla som tyvärr är befogad. Det innebär att otroligt många lider i tystnad. Brottsförebyggande rådet visar i sin rapport ”Vart går gränsen” att ungdomar ofta får utstå kränkningar vars motsvarighet aldrig skulle accepteras eller få passera om det rörde sig om vuxna. Att prata förminskande om ungdomar är ingenting ovanligt, liksom att prata förminskande om de problem som ungdomar upplever. Psykisk ohälsa hos unga, som inte går att koppla till en tydlig diagnos eller orsak, avfärdas ofta av vuxenvärlden som ”tonårskomplex”. När blev det upp till vuxna att definiera ungas problem?


Under de tidiga ungdomsåren formas de värderingar vi har och vi skapar en relation till vuxenvärlden och till samhället i stort. Där spelar skolan en ovärderlig roll, men också föräldrar och andra vuxna i barnets närhet. Hur vuxenvärlden bemöter unga signalerar vilka problem som samhället tar på allvar och vem som är värd att må bra. Ett dåligt första bemötande kan leda till att aldrig mer våga öppna sig. Idag säger alldeles för många av tjejerna vi möter att de inte vågar berätta för någon om sina upplevelser. Alla yrkesverksamma som möter unga behöver ta signaler om psykisk ohälsa på allvar, och när vi vuxna får ett förtroende från unga har vi ett ansvar att lämna plats och lyssna!

Aldrig mer p-piller

Det är september 2006 och jag har precis fyllt 15 år. Ett kort möte på ungdomsmottagningen och sen går jag bekymmersfritt från Apoteket med mina första p-piller i en påse.
Barnmorskan undrade ingenting. Berättade ingenting. Jag fick som jag ville.

Jag funderade aldrig över eventuella biverkningar, över hur jag skulle må eller om jag verkligen var tvungen.

7 år och många feministiska uppvaknanden senare bestämde jag mig för att sluta. Efter en festkväll som kantats av hetsiga diskussioner om jämställdhet kom jag hem full och arg. Nu är det slut med den här skiten sa jag till mig själv och min sambo.

Det är ett beslut jag är superglad över att jag tog.
Inga påminnelser på mobilen som skriker KOM IHÅG P-PILLER. Inga ängsliga nätter när jag råkat glömma och undrar om jag är gravid. Inga nedtryckta lustkänslor, för ja, när jag tog bort pillren förstod jag hur mycket lust jag gått miste om.

Tyvärr har detta hormonomslag även inneburit att jag har drabbats av finnar. Dålig hy på ett sett jag aldrig haft innan. Ansikte, rygg, bröst. Det är så tråkigt. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig förbannad.
Nu är det över ett år sedan jag slutade med p-piller. Jag tänker varje dag att jag måste ha tålamod, att snart, snart kommer min kropp ifatt och min hy blir sig själv igen.
Men jag känner mig märkt. Märkt av samhällets krav på unga tjejer och märkt av patriarkatet. De röda bölderna på min kropp är en daglig påminnelse om ett beslut jag tog september 2006 och jag skäms. Skäms över hur jag ser ut, att jag inte kan leva upp till snyggnormen. Kraven på mig som ung tjej flåsar mig alltså återigen i nacken och jag jag gör allt jag kan för springa fortare. Den här gången vinner jag.

Malin V

No words needed...

Yeah, Carson, could you shut it, please.

#EndSlutshame

/Julia <3

"Cat calling"-fälla

Det är vanligt att killar som verbalt sexualiserar kvinnor på stan (visslar, ropar, morrar, med mera) hävdar att det är komplimanger. Det är inte en komplimang att sexuellt trakassera främmande kvinnor. Det är inte okej män tar sig friheter genom att öppet kommentera kvinnors kroppar. Det känns inte tryggt och härligt att inte kunna gå på stan utan att någon gör sexuella anspelningar när en går förbi.

Tyvärr är det många killar som inte fattar det här, eftersom de har fått lära sig att objektifiera kvinnor. Framför allt kvinnor som klär sig på ett visst sätt; har kjol, klänning eller visar mycket hud. Men en kvinna i Lima använder sig i det här klippet av kvinnor som kanske är de sista personerna som killarna vill objektifiera - deras mammor. Lite klyftigt ändå, om än trist med uppfattningen att de enda kvinnor som män kan respektera är sina mammor.




//Malin

Någon på P3 måste hata män

Jag sitter och läser om reaktionerna på P3 Guldgala. 8 av 9 som vann var kvinnor. Det går rakt emot vad vi är vana att se. De flesta (tror jag) tycker att det här ju var kul, fräscht. De ser ett mönster som brutits. Men så har vi en grupp som inte klarar av att kvinnor för en gångs skull hyllas mer än män.

Har sett det här förut, bland vita män som jag vet inte, känner sig hotade? Kanske blir de helt enkelt chockade, rädda, för hela deras liv har de fått veta att deras grupp är bäst. De har ju sett det. Vilka är det som styr, vilka är det som genom historien har styrt, vilka är det som alla sett upp till? Avundats? Hyllats? Vi, de vita männen.

Så klart att de undrar vad FA-AN det är som händer! Teorier utbyts. Är det någon på P3 som hatar män? Någonting sjukt måste det vara för vart är alla män som brukar vinna priser? Vi vet ju att vi är bäst, är vi inte? Jo det är vi! Och då måste det vara..... kvotering!

Kvotering* är en sådan trygg förklaring för många snubbar tror jag. Det betyder ändå att män är bäst och att de stackars kvinnorna som inte är lika stora genier behöver lite särbehandling. Och så är kvinnohatet igång.

(Sista hashtaggen???)

Jag tänker lite på min storasyster när jag ser det här. Innan jag går vidare i det resonemanget vill jag säga att hon är en fantastisk, älskvärd person som så länge jag kan minnas har stöttat och älskat mig. Men jag minns inte mina första levnadsår.

Min storasyster var mina föräldrars första barn. Men också mina morföräldrars OCH farföräldrars första barnbarn. I två år var hon med andra ord universums mittpunkt. Och sen kom jag. Och hela hennes värld måste ha skakats om, för inte var hon redo att dela med sig av uppmärksamheten. Hon hatade mig. Inte för att jag blev universums mittpunkt, för det blev jag aldrig, vilket var lugnt. Jag visste inte vad jag gick miste om. Men krävde väl sisådär hälften av uppmärksamheten i alla fall. Bland annat för att, jag vet inte, överleva. Men för henne var det säl säkert fruktansvärt att förlora sin ohotade plats på tronen som den mest älskade, hyllade. Även om ingen annan heller satt där.

Och det är så jag tänker att de här twittrarna känner. Tacka fan för att de agerar så i alla fall.

Vissa verkar tycka att bara för att kvinnor tidigare tagit upp frågan om ojämställdhet i musikbranschen, så går det att vända på det nu: "Nu är väl männen förtryckta i musiken då eller?". Men nej, det här är en prisutdelning. Att säga så är att blunda för hur det har sett ut, och hur det fortfarande ser ut. Att så många tjejer vann är kul, ett steg i rätt riktning. Det väger inte upp för alla gånger det varit tvärtom. Och när en följd dessutom är kvinnohatiska kommentarer visar det att vi har jävligt långt kvar tills det är okej att kvinnor tar plats och hyllas för det.

//Malin


*Kvotering: att försöka få det mer jämställt genom att några platser bara får gå gå till en grupp med visst kön, etnicitet eller liknande. I det här fallet ett påstående om att det skulle varit uppgjort att ett visst antal priser gick till kvinnor - som om kvinnor annars inte skulle kunna vinna så många priser.

Får man inte ens skämta här eller?!

OBSERVERA! TRIGGERVARNING; SEXUELLA TRAKASSERIER.

Följande historier är INTE våra stödsökandes. Tjejjouren håller som alltid fast vid bestämmelser kring sekretess gällande information som kommer från våra stödsökande.

Godkännande har inhämtats från berörda tjejer.

“Ett skämt ska vara kul för båda, annars är det inget skämt”.
Jag har ältat detta med fler barn på jobbet än jag kan räkna de sista åren.
Det är inte ett skämt att låsa in någon på toaletten så hen blir ledsen, bara för att du tycker det är kul.  De har ju svårt att förstå det där ibland - att det inte räcker att det är roligt för den ene för att det ska vara okej.
De är inte ensamma om att inte förstå det. Inte ens i närheten om ensamma.

“Om du bara var lite äldre så skulle jag ta dig direkt”. Det är på skoj. Roligt.

Han tar henne mellan benen när hon går förbi. Hon blir arg. 

“Men asså sorry! Jag skämta ju bara!”. 

Han lägger händerna runt hennes hals och trycker ner henne på rygg. Hon vet så väl att hon borde kämpa emot men hon kämpar inte, inte ens lite. Hon är rädd, hon vet inte längre vad hon kan vänta sig, nu när han plötsligt står där med händerna i ett strypgrepp runt halsen. Tårarna spränger fram när han rör hennes bröst. Hon känner sig inte tuff längre, inte stark längre - hon ger upp - för inget är som det borde och för en stund är hon nästan rädd för sitt liv. Han trodde inte att det gjorde något, det var ju faktiskt bara på skoj! Han gråter sina manstårar och hon tröstar, förlåter. Och hatar i smyg.

En klapp på rumpan. Ett skämt.

Han håller fast henne bakifrån. Släpper inte när hon ber och får en armbåge i magen. “Shit! Jag skoja ju bara!”

“Vill du smaka gumman?” hörs i tunnelbanan. Det var ett skämt. Roligt. Skoj. Har du ingen humor?!

“Woooow! Kolla hennes ass!”. “Nej men asså vi skoja bara lite!”

Hon är 14 år. Han 21. Det spelar egentligen inte roll, men så är faktum. Hon mår bra när han ger henne uppmärksamhet, hennes kropp duger - den kropp hon hatat så länge hon kan minnas. Han håller om henne, låter handen ömt smeka hennes rygg. Hon är pirrig, nervös och spänd och gör allt för att verka oberörd - världsvan. Hon vill gå men han stoppar henne, drar henne tillbaka till sängen och sätter sig gränsle med handlederna i ett stadigt grepp. Hon förstår. Det är allvar nu. Hon ber honom släppa. Ingen reaktion. “Men ärligt, släpp, jag vill inte”, rösten är ansträngd och hjärnan tänker flykt. Han skrattar. Skojar. Låter henne gå. Drar henne tillbaka. Skoj! Han skojar bara! Det är roligt! Hon har panik, rösten är vass när hon ber honom släppa. Han är så full av skoj idag, så jävla full av skoj. Han förstår inte att paniken kommer bo kvar, förstöra relationer i framtiden och kosta samhället tiotusentals kronor. Det är ett dyrt jävla skämt.

“Ta henne på brösten, asså man får det! haha, jag skoja bara… elleeer? hahaha”

"Bitter manshatare", "Ni har ju ingen humor", "Slappna av förfan"

Jag älskar skratt och skoj.

Jag älskar någon riktigt lyckligt lottad kille ibland men jag hatar de här skämten.

Skämten som ska hindra mig, skämten som känns obehagliga mot kroppen och själen. Skämten som skrämmer i stunden och får en att tänka till. Skämten som gör att jag inte ser en man i ögonen när jag är ensam. Skämten som tvingar mig att se arg ut, så ingen blir sugen på att skämta lite extra. Skämten som gör att någon ringer mig när jag är på väg hem ensam. Skämten som gör att jag får sällskap till tåget.

Risken att ett man kommer att skämta med mig är alldeles för stor för att ett obehindrat och fritt liv ska kunna vara en självklarhet.

“Inte alla män”-männen får gärna berätta hur jag ska veta, hur jag ska kunna urskilja en skämtare från en icke-skämtare. Så jag inte behöver vara rädd, det vill säga.

/Julia