Den manliga feministen

Kelley Temple säger så här: 

"Män som vill vara feminister behöver inte ges utrymme inom feminism. De behöver ta det utrymme de redan har i samhället och göra det feministiskt."

Och hon har så himla rätt. 

Som feminist blir jag otroligt frustrerad när män klagar på att feminister och feminismen inte är tillräckligt tillmötesgående för dem. Att vi inte "bryr sig nog" om mäns problem. Men hallå. Det är en rörelse för kvinnors rättigheter - kvinnor som vill nå den nivå som män redan har i samhället. Vad ska vi hjälpa män med? Att klättra ned till kvinnors taskiga löner, kroppshat, otrygghet och konstanta hot om sexuellt våld? Nej, trodde inte det.

Min pappa, till exempel, frågade mig om det fanns en grupp för män som vill motverka sexism. Jag svarade ärligt, att jag faktiskt inte vet. Men varför duger inte feminism? Varför måste männen ha en alldeles egen liten grupp? Tydligen är det plättlätt att vara emot sexism, men att vara feminist är kontroversiellt. Som om männen inte redan har trygga utrymmen precis överallt - varför ska feminister ge dem ytterligare space? Får man inte vara FÖR kvinnor utan att man måste försäkra världens män om att de också är viktiga?

Om du som man vill motverka sexism - skitbra! Det behövs! Men för att förstå sexism och hur man står emot det så måste du prata med kvinnor och feminister. Lyssna på vad de har att säga, ta dem på allvar och sluta kräv särbehandling. Och så småningom kommer du säkert märka att feminismen gynnar dig med.

Anti-alla-hjärtans-dag-filmer

Jag tycker faktiskt att alla hjärtans dag är en fruktansvärd dag. Jag tror att folk generellt mår mår sämre på alla hjärtans dag än andra dagar, och en sån dag är svår att tycka om.

Vanligtvis är det nån cheesy kärleksfilm på tv som gör nådastöten på kvällen. Därför har jag frågat lite vänner om de har tips på feelgood-filmer som INTE handlar om kärlek. För en sådan känner jag för att se idag, och tänkte att jag ju lika gärna kan dela med mig av de tips jag fick, för kanske är det fler som är i behov av en sån. 

Thelma & Louise (rekommenderas alltid i alla sammanhang!)

Äta sova dö

Ghost world

Modig

A league of their own

Sunshine cleaning

Tror att jag se på någon av dessa filmer ikväll:






Ha en fantastisk fin torsdagskväll allihop!

Kram från Malin

Vill ni veta vad jag har gjort i natt?

Jag har suttit vaken och kollat på tv, bland annat tre komediserier. Den ena kassare än den andra. Frasier, Spin city och Alla älskar Raymond. Allihop innehöll olika typer av bögskämt. Först något missförstånd om att Frasier skulle vara homosexuell, och att det aldrig slagit personen som trodde det att han skulle vara hetero! "hahahahahaha, vilken förolämpning! hahahaha". I Spin city råkar någon komma ut i radio (hysteriskt pinsamt och tok-roligt), och i Alla älskar Raymond ska Raymonds brorsa Robert göra slut med sin skitsnygga tjej för att han inte är kär i henne och hans mamma frågar försiktigt "Robert... är du säker på att du inte är homosexuell?" och publiken skrattar hysteriskt igen. För det vet ju alla att om en kille inte är intresserad av en kurvig, jättesnygg tjej så måste han vara homosexuell.

Och vi skulle kunna säga "jävla USA" med sina fördomar och homofobi, men Sverige är som vanligt lika kassa. Solsidan gjorde samma sak. Och när jag var på stand-up för några veckor sedan lyckades ingen av de så kallade komikerna göra ett framträdande utan att dra rasistiska, sexistiska eller homofobiska skämt. För alla vi som lyssnar och ser på dessa sit-coms antas tillhöra normen, vi antas vara vita och vi antas vara hetero. Och är vi inte det, och tycker vi inte att det är roligt så heter det att vi inte kan bjuda på oss själva och då har vi ingen humor.

Jaså? VI har ingen humor? Det är inte vi som kallar oss komiker eller manusförfattare till komediserier, men totalt saknar fantasin och intelligensen att dra lite smartare skämt än det lätta, uppenbara, det normerande - det som gjorts tusen gånger förr.

/Malin

Filmtips!

Filmen 'But I'm a Cheerleader' är en hysteriskt rolig och konstig film. Den handlar om den 17-åriga Megan som skickas till en sorts institution för att omvända homosexuella till heterosexuella. I början av filmen avslöjas det att hennes familj och vänner misstänker att hon är lesbisk, bl.a för att hon är vegetarian och har bilder på tjejer i sitt skolskåp. (trailer finns här!)

Hon blir alltså ivägskickad till ett sorts gay-rehab i form av ett bisarrt hus målat helt och hållet i grälla färger, där alla tjejer tvingas omges av rosa och lära sig städa och ta hand om barn, och alla killar tvingas omges av blått och lär sig hugga ved.

Tanken är att de ska lära sig "normala" könsroller (genom hjärntvätt) och därmed bli hetero. Såklart går detta inte speciellt bra, och på hemmet träffar hon Graham, som också skickats dit för att bli straight av sina egna konservativa päron... och Megan blir snart förälskad.

But I'm a Cheerleader är en fin, värmande & komisk film om att hitta sin identitet och att vara stolt över sig själv. Att den är kitschig som tusan är bara en bonus!