Om våldtäktssamhällets början och att inte låta tjejer vara själviska

Hur många tjejer hör vuxna säga ’men pojkar ÄR så!’ när de är i skolan?

Grejen är ju att det är skitsnack. Det är här våldtäktssamhället börjar – i klassrummet.

När jag var liten var jag väldigt arg (och väldigt liten). Och jag vägrade tolerera mobbing. Många av mina kompisar mobbades dock ofta av killarna i klassen – de retades, blev slagna, hotade och trakasserade och lärarna gjorde inget åt saken. 

En kille var särskilt elak, men försvarades av lärarna och till och med mina egna föräldrar – de sa att han ’inte visste hur han skulle uttrycka sig’ eller ’han är säkert kär!’ eller den klassiska ’men pojkar är så!’-repliken. Killar ’skulle’ alltså bete sig på det sättet och de vuxna i min omgivning försökte jämt övertyga mig om att det var normalt. Men det är ju inte. Det är en attityd som inte bara skadar de tjejer som blir mobbade, men också mobbarna själva – hur sjutton ska de kunna växa till en balanserad person när de jämt uppmuntras till att vara grym och aggressiv?

En gång skulle jag göra ett skolarbete med mobbaren, och såklart lyfte han inte ett finger. Jag hade inte så mycket emot att göra allt skoljobb, men jag tyckte att det skulle vara orättvis om han fick gott omdöme för jobb som jag hade gjort. Särskilt när han mobbade mina kompisar. Så jag berättade för läraren hur det låg till – och blev genast utskälld för att JAG inte var stöttande nog och inte gav honom nog med hjälp. Jag var tio år. Tydligen var det mitt ansvar att stötta och hjälpa den här killen som fick mina kompisar att gråta varje dag!

Det gör mig helt enkelt illamående att se vuxna försöka övertyga unga tjejer om att de ska acceptera och till och med uppskatta trakasserier – att de ska ta uppmärksamheten som en komplimang, och vara glada för att ’han säkert bara är kär!’. Och att vara förstående och stöttande mot mobbare – att aldrig prioritera sig själv.

Att vara ’självisk’ tycks vara det absolut värsta en tjej kan vara. Själv tror jag att det är viktigt att vara självisk. Hur kan man förvänta sig att en person – särskilt ett barn – ska kompromissa sin egen integritet för någon annans skull? Vad är det för signaler man skickar till unga tjejer som jämt får höra att de är oviktiga och att deras roll är att vara omhändertagande och tillmötesgående och snälla hela tiden? Det stör mig på flera nivåer – de här tjejerna växer inte bara upp med dåligt självförtoende av alla nedtryckningar, men kan också känna att de inte får eller ska säga nej – att det DE vill inte spelar någon roll. Att hur de mår inte spelar någon roll.

När en liten flicka halls fast mot sin vilja sager de vuxna ‘Han vet inte bättre. Han är säkert bara kär i dig, killar är så!.

Och när den flickan är en kvinna och utsätts för övergrepp säger samhället precis samma sak.

Skrivet av: Amanda
(Bilder från olika RiotGRRRL-zines jag hittat på tumblr)

Om ni inte vill få rå-ångest i jul....

Gå för allt i världen INTE in i en leksaksbutik. Jag var på BR leksaker för att köpa en julklapp. Det var hemskt! Alltså allt var rosa! Ja, förutom det som var riktat till pojkar. De hade visserligen reklamaffischer för köksleksaker (vad nu det är för en jäkla sak att ge barn över huvud taget) med både killar och tjejer som lekte att de stekte pannkakor och strök kläder. De hade dock missat genustänket på själva förpackningen, där det stod "for my little princess"... Snyggt hörrni!

Vi unga då?

Blir ibland så förbannat trött på att jämställdhets-snack i samhället handlar så mycket om föräldraskap! Som om jämställdhet inte är en fråga innan man blir morsa eller farsa.. Visst, det är extremt tydligt när en tittar på vem som tar mest föräldraledigt, vem som städar och tar hand om hemmet, vem som jobbar mest och vem som fortfarande har kvar sin fritid även efter att de blivit föräldrar. MEN det händer ju inte bara pang-bom! Det hade varit jättekonstigt om det var så att när vi blir föräldrar så sänks kvinnans lön och mannens lön höjs så att det blir smidigast att pappan fortsätter jobba och mamman stannar hemma. Det här problemet finns ju redan innan. Och varför då? Jo för att vi hela vårt liv har levt ojämställt, för att killarna redan på dagis får ta mer plats och tjejerna är duktiga och att tjejerna faktiskt säkert tror att de kommer att vinna på det...

Ojämställdhet börjar inte alls i föräldraskapet. Jag har blivit misshandlad, behandlad som skit för att jag är tjej. Jag har försökt bryta mig ur tjej-ramen så många gånger bara för att bli tillbakatryckt in i den... Ibland känner jag mig så sjukt maktlös. Och så blir jag paff när politiker bara pratar om jämställdhet för kvinnor 30+. Vafan, jag då?? Alla tonårstjejer, alla dagisbarn! Syns inte vi eller....?