Bodde du på kvinnojour när du var barn?

Vi har fått en förfrågan från en tjej som jobbade på vår tjejjour för några år sedan. Hon skriver nu sin magisteruppsats och vill komma i kontakt med personer som bott på kvinnojour under någon period i sin barndom. 

Vi tycker att detta är en viktig fråga och delar därför hennes förfrågan här i bloggen:

Hej, 

jag heter Malin Tilling och jag letar efter deltagare till mitt studentarbete om erfarenheter av att bo på kvinnojour/skyddat boende som barn. Jag läser masterprogrammet Barnets bästa och mänskliga rättigheter på Stockholms universitet och skriver mitt examensarbete inom området barn som upplevt våld i familjen. Jag är intresserad av att ta del av barndomsberättelser om hur man har kommit till skyddat boende, vad man mötte där och vad som hände efteråt. Jag tycker att det är viktigt att de här historierna kommer fram, och hoppas att du också tycker det!  

Rent praktiskt går intervjuerna till så att vi träffas på en plats och tidpunkt som passar dig. Intervjun kommer ta ungefär en timme. Jag har förberett några frågor som du gärna får ta del av i förväg, men tanken är att du ska få berätta ganska fritt. Jag kommer att spela in det vi säger och sedan skriva ut intervjuerna. Om du vill får du gärna ta del av utskrifterna, och också ändra eller lägga till information. Jag kommer att se till att det inte går att identifiera dig i den slutgiltiga uppsatsen. Du kommer att ha ett påhittat namn och jag kommer att ta bort namn på platser och andra personer från texten.  

Jag hoppas att jag kan intervjua ungefär åtta personer och jag kommer sedan att jämföra barndomsberättelserna och se vad som är lika och vad som skiljer dem åt. I uppsatsen kommer jag både att skriva om vad ni har varit med om och hur ni berättar om det ni varit med om. Ljudinspelningarna och utskrifterna av dem kommer jag att förvara på ett säkert ställe, och aldrig tillsammans med ditt riktiga namn. Det är bara jag och min handledare som kommer att ha tillgång till materialet och det kommer endast att användas i uppsatsen. Jag kommer att radera allt när uppsatsen är klar. Du har naturligtvis rätt att när som helst säga att du inte längre vill vara med i min uppsats. Det är bara att skicka mig ett mail, sms eller ringa i så fall. Det är också helt okej att säga till om det är någon speciell fråga du inte vill prata om.

Mitt uppsatsarbete är ett tillfälle för mig att prova att göra en mindre vetenskaplig studie. Men jag hoppas att det också kan bidra till en ökad förståelse och ett ökat intresse för barns situation på kvinnojourer/skyddade boenden. Det finns tyvärr väldigt lite forskning om det här. Om du är intresserad av att delta är du välkommen att höra av dig till mig på det sätt som passar dig bäst, så kan jag berätta mer!  

Vänliga hälsningar

Malin
mast6488@student.su.se 070-536 28 78

Min handledare på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen heter Helena Pedersen och du välkommen att kontakta på helena.perdersen@buv.su.se

Fin konst från INDRA-kontoret!

Toaletter för alla!

Idag kan läsa i metro om en kampanj som ska synliggöra hur toalettskyltning exkluderar alla som inte passar in i samhällets binära könssystem. 

Alltså, fy fan vilken bra kampanj, men fy fan vad vi är sega! Hur kommer det sig att samhället fortfarande kämpar för att upprätthålla en föreställning om två motsatta kön? Ja, det är jättepraktiskt att det finns toaletter anpassade för ståare och sittare, men hur svårt är det att göra en bild med just en ståare och en sittare då? De förlegade kjol- och byx- symbolerna kan väl inte ens den mest konservativa surskallen tycka är aktuell längre?

Metro frågar skådespelaren Aleksa Lundberg, som rättar till skyltningen med uppdaterade klisterlappar:

"Kan du kräva att alla ska känna sig bekväma med den nya uppdelningen?"

Och Aleksa svarar (like the boss she is):

"Kan man kräva att det är som idag, att ett samhälle finns till för några och inte för alla? Ett samhälle måste erkänna den mångfald och de olikheter som finns, och då kan man inte bygga toaletter och offentliga rum för vissa och inte för andra. Jag skulle vilja vända på det, man kan inte kräva att en viss grupp ska exkluderas för att man själv ska fortsätta vara bekväm."

Bild: snodd från http://www.metro.se/nyheter

//Malin

"Nej, jag kallar mig inte feminist"

Ha en fantastisk, feministisk 8:e mars-helg allihop!

//Malin

INDRA i Dagens Arena

Sollentuna Tjejjour har tillsammans med 11 andra tjejjourer i Sverige publicerat en debattartikel i Dagens Arena om unga tjejers psykiska ohälsa. De allra flesta som hör av sig till oss berättar om psykisk ohälsa på något sätt. Därför vill vi lyfta detta, för att fler ska se och lyssna.

“Jag mår inte så bra och vet inte riktigt varför. Jag känner mig inte lycklig”. Så skriver en tjej till tjejjourens frågelåda på nätet. Vi ser en stor grupp unga tjejer som mår dåligt utan att veta vad det beror på. Många tjejer har ofta ont i magen eller huvudvärk, sömnproblem och känner att de inte duger. Tjejerna berättar också för oss att de är rädda att deras problem inte ska tas på allvar av vuxenvärlden. På söndag är det internationella kvinnodagen och därför vill vi, några av landets tjejjourer, lyfta unga tjejers psykiska ohälsa som ett jämställdhets- och folkhälsoproblem. Unga tjejer har rätt att må bra och vuxenvärlden måste ta tjejers berättelser på allvar!

Tjejjourerna har tiotusentals kontakter med unga tjejer varje år. De allra flesta är barn. En av de vanligaste anledningarna att höra av sig är självmordstankar, ångest, depression och annan psykisk ohälsa. Spannet är stort, vi möter tjejer som har allvarliga psykiska diagnoser, de som har varit med om svåra övergrepp och även en stor grupp unga tjejer som har ont i magen, sömnsvårigheter och ångest utan att veta varför. De vet bara att de inte orkar mer och att de vill må bättre.

Folkhälsomyndigheten slår i sin senaste rapport fast att könsskillnaderna när det kommer till psykisk ohälsa är som störst i tonåren. En enkät gjord bland högstadieelever i Stockholm 2014 visar att 40 procent av tjejerna i årskurs nio ofta känner sig ledsna och deppiga utan att veta varför. Motsvarande siffra bland jämnåriga killar är 14 procent. Mer än var fjärde tjej i 9:an känner att de inte duger medan var tionde kille känner likadant. Nästan varannan tjej vill ändra mycket på sig själv.

”Asså jag e otroligt onöjd med mig själv! Jag har små bröst, stor mage och bred midja och en liten rumpa.. Jag tänker varje dag på självmord och än så länge har jag överdosat och bara hoppas att jag blir sjuk och dör snart...”

Så skriver signaturen ”f*** this”, som är en av många som berättar för oss att de inte är nöjda med sig själva och att de känner att de inte duger. Vissa kan inte komma på en enda sak som de gillar med sig själva. Ofta vågar tjejerna som hör av sig till oss inte berätta om hur de mår för någon annan på grund av rädslan att inte bli trodd eller tagen på allvar, en rädsla som tyvärr är befogad. Det innebär att otroligt många lider i tystnad. Brottsförebyggande rådet visar i sin rapport ”Vart går gränsen” att ungdomar ofta får utstå kränkningar vars motsvarighet aldrig skulle accepteras eller få passera om det rörde sig om vuxna. Att prata förminskande om ungdomar är ingenting ovanligt, liksom att prata förminskande om de problem som ungdomar upplever. Psykisk ohälsa hos unga, som inte går att koppla till en tydlig diagnos eller orsak, avfärdas ofta av vuxenvärlden som ”tonårskomplex”. När blev det upp till vuxna att definiera ungas problem?


Under de tidiga ungdomsåren formas de värderingar vi har och vi skapar en relation till vuxenvärlden och till samhället i stort. Där spelar skolan en ovärderlig roll, men också föräldrar och andra vuxna i barnets närhet. Hur vuxenvärlden bemöter unga signalerar vilka problem som samhället tar på allvar och vem som är värd att må bra. Ett dåligt första bemötande kan leda till att aldrig mer våga öppna sig. Idag säger alldeles för många av tjejerna vi möter att de inte vågar berätta för någon om sina upplevelser. Alla yrkesverksamma som möter unga behöver ta signaler om psykisk ohälsa på allvar, och när vi vuxna får ett förtroende från unga har vi ett ansvar att lämna plats och lyssna!

Aldrig mer p-piller

Det är september 2006 och jag har precis fyllt 15 år. Ett kort möte på ungdomsmottagningen och sen går jag bekymmersfritt från Apoteket med mina första p-piller i en påse.
Barnmorskan undrade ingenting. Berättade ingenting. Jag fick som jag ville.

Jag funderade aldrig över eventuella biverkningar, över hur jag skulle må eller om jag verkligen var tvungen.

7 år och många feministiska uppvaknanden senare bestämde jag mig för att sluta. Efter en festkväll som kantats av hetsiga diskussioner om jämställdhet kom jag hem full och arg. Nu är det slut med den här skiten sa jag till mig själv och min sambo.

Det är ett beslut jag är superglad över att jag tog.
Inga påminnelser på mobilen som skriker KOM IHÅG P-PILLER. Inga ängsliga nätter när jag råkat glömma och undrar om jag är gravid. Inga nedtryckta lustkänslor, för ja, när jag tog bort pillren förstod jag hur mycket lust jag gått miste om.

Tyvärr har detta hormonomslag även inneburit att jag har drabbats av finnar. Dålig hy på ett sett jag aldrig haft innan. Ansikte, rygg, bröst. Det är så tråkigt. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig förbannad.
Nu är det över ett år sedan jag slutade med p-piller. Jag tänker varje dag att jag måste ha tålamod, att snart, snart kommer min kropp ifatt och min hy blir sig själv igen.
Men jag känner mig märkt. Märkt av samhällets krav på unga tjejer och märkt av patriarkatet. De röda bölderna på min kropp är en daglig påminnelse om ett beslut jag tog september 2006 och jag skäms. Skäms över hur jag ser ut, att jag inte kan leva upp till snyggnormen. Kraven på mig som ung tjej flåsar mig alltså återigen i nacken och jag jag gör allt jag kan för springa fortare. Den här gången vinner jag.

Malin V