"Cat calling"-fälla

Det är vanligt att killar som verbalt sexualiserar kvinnor på stan (visslar, ropar, morrar, med mera) hävdar att det är komplimanger. Det är inte en komplimang att sexuellt trakassera främmande kvinnor. Det är inte okej män tar sig friheter genom att öppet kommentera kvinnors kroppar. Det känns inte tryggt och härligt att inte kunna gå på stan utan att någon gör sexuella anspelningar när en går förbi.

Tyvärr är det många killar som inte fattar det här, eftersom de har fått lära sig att objektifiera kvinnor. Framför allt kvinnor som klär sig på ett visst sätt; har kjol, klänning eller visar mycket hud. Men en kvinna i Lima använder sig i det här klippet av kvinnor som kanske är de sista personerna som killarna vill objektifiera - deras mammor. Lite klyftigt ändå, om än trist med uppfattningen att de enda kvinnor som män kan respektera är sina mammor.




//Malin

Någon på P3 måste hata män

Jag sitter och läser om reaktionerna på P3 Guldgala. 8 av 9 som vann var kvinnor. Det går rakt emot vad vi är vana att se. De flesta (tror jag) tycker att det här ju var kul, fräscht. De ser ett mönster som brutits. Men så har vi en grupp som inte klarar av att kvinnor för en gångs skull hyllas mer än män.

Har sett det här förut, bland vita män som jag vet inte, känner sig hotade? Kanske blir de helt enkelt chockade, rädda, för hela deras liv har de fått veta att deras grupp är bäst. De har ju sett det. Vilka är det som styr, vilka är det som genom historien har styrt, vilka är det som alla sett upp till? Avundats? Hyllats? Vi, de vita männen.

Så klart att de undrar vad FA-AN det är som händer! Teorier utbyts. Är det någon på P3 som hatar män? Någonting sjukt måste det vara för vart är alla män som brukar vinna priser? Vi vet ju att vi är bäst, är vi inte? Jo det är vi! Och då måste det vara..... kvotering!

Kvotering* är en sådan trygg förklaring för många snubbar tror jag. Det betyder ändå att män är bäst och att de stackars kvinnorna som inte är lika stora genier behöver lite särbehandling. Och så är kvinnohatet igång.

(Sista hashtaggen???)

Jag tänker lite på min storasyster när jag ser det här. Innan jag går vidare i det resonemanget vill jag säga att hon är en fantastisk, älskvärd person som så länge jag kan minnas har stöttat och älskat mig. Men jag minns inte mina första levnadsår.

Min storasyster var mina föräldrars första barn. Men också mina morföräldrars OCH farföräldrars första barnbarn. I två år var hon med andra ord universums mittpunkt. Och sen kom jag. Och hela hennes värld måste ha skakats om, för inte var hon redo att dela med sig av uppmärksamheten. Hon hatade mig. Inte för att jag blev universums mittpunkt, för det blev jag aldrig, vilket var lugnt. Jag visste inte vad jag gick miste om. Men krävde väl sisådär hälften av uppmärksamheten i alla fall. Bland annat för att, jag vet inte, överleva. Men för henne var det säl säkert fruktansvärt att förlora sin ohotade plats på tronen som den mest älskade, hyllade. Även om ingen annan heller satt där.

Och det är så jag tänker att de här twittrarna känner. Tacka fan för att de agerar så i alla fall.

Vissa verkar tycka att bara för att kvinnor tidigare tagit upp frågan om ojämställdhet i musikbranschen, så går det att vända på det nu: "Nu är väl männen förtryckta i musiken då eller?". Men nej, det här är en prisutdelning. Att säga så är att blunda för hur det har sett ut, och hur det fortfarande ser ut. Att så många tjejer vann är kul, ett steg i rätt riktning. Det väger inte upp för alla gånger det varit tvärtom. Och när en följd dessutom är kvinnohatiska kommentarer visar det att vi har jävligt långt kvar tills det är okej att kvinnor tar plats och hyllas för det.

//Malin


*Kvotering: att försöka få det mer jämställt genom att några platser bara får gå gå till en grupp med visst kön, etnicitet eller liknande. I det här fallet ett påstående om att det skulle varit uppgjort att ett visst antal priser gick till kvinnor - som om kvinnor annars inte skulle kunna vinna så många priser.

Får man inte ens skämta här eller?!

OBSERVERA! TRIGGERVARNING; SEXUELLA TRAKASSERIER.

Följande historier är INTE våra stödsökandes. Tjejjouren håller som alltid fast vid bestämmelser kring sekretess gällande information som kommer från våra stödsökande.

Godkännande har inhämtats från berörda tjejer.

“Ett skämt ska vara kul för båda, annars är det inget skämt”.
Jag har ältat detta med fler barn på jobbet än jag kan räkna de sista åren.
Det är inte ett skämt att låsa in någon på toaletten så hen blir ledsen, bara för att du tycker det är kul.  De har ju svårt att förstå det där ibland - att det inte räcker att det är roligt för den ene för att det ska vara okej.
De är inte ensamma om att inte förstå det. Inte ens i närheten om ensamma.

“Om du bara var lite äldre så skulle jag ta dig direkt”. Det är på skoj. Roligt.

Han tar henne mellan benen när hon går förbi. Hon blir arg. 

“Men asså sorry! Jag skämta ju bara!”. 

Han lägger händerna runt hennes hals och trycker ner henne på rygg. Hon vet så väl att hon borde kämpa emot men hon kämpar inte, inte ens lite. Hon är rädd, hon vet inte längre vad hon kan vänta sig, nu när han plötsligt står där med händerna i ett strypgrepp runt halsen. Tårarna spränger fram när han rör hennes bröst. Hon känner sig inte tuff längre, inte stark längre - hon ger upp - för inget är som det borde och för en stund är hon nästan rädd för sitt liv. Han trodde inte att det gjorde något, det var ju faktiskt bara på skoj! Han gråter sina manstårar och hon tröstar, förlåter. Och hatar i smyg.

En klapp på rumpan. Ett skämt.

Han håller fast henne bakifrån. Släpper inte när hon ber och får en armbåge i magen. “Shit! Jag skoja ju bara!”

“Vill du smaka gumman?” hörs i tunnelbanan. Det var ett skämt. Roligt. Skoj. Har du ingen humor?!

“Woooow! Kolla hennes ass!”. “Nej men asså vi skoja bara lite!”

Hon är 14 år. Han 21. Det spelar egentligen inte roll, men så är faktum. Hon mår bra när han ger henne uppmärksamhet, hennes kropp duger - den kropp hon hatat så länge hon kan minnas. Han håller om henne, låter handen ömt smeka hennes rygg. Hon är pirrig, nervös och spänd och gör allt för att verka oberörd - världsvan. Hon vill gå men han stoppar henne, drar henne tillbaka till sängen och sätter sig gränsle med handlederna i ett stadigt grepp. Hon förstår. Det är allvar nu. Hon ber honom släppa. Ingen reaktion. “Men ärligt, släpp, jag vill inte”, rösten är ansträngd och hjärnan tänker flykt. Han skrattar. Skojar. Låter henne gå. Drar henne tillbaka. Skoj! Han skojar bara! Det är roligt! Hon har panik, rösten är vass när hon ber honom släppa. Han är så full av skoj idag, så jävla full av skoj. Han förstår inte att paniken kommer bo kvar, förstöra relationer i framtiden och kosta samhället tiotusentals kronor. Det är ett dyrt jävla skämt.

“Ta henne på brösten, asså man får det! haha, jag skoja bara… elleeer? hahaha”

"Bitter manshatare", "Ni har ju ingen humor", "Slappna av förfan"

Jag älskar skratt och skoj.

Jag älskar någon riktigt lyckligt lottad kille ibland men jag hatar de här skämten.

Skämten som ska hindra mig, skämten som känns obehagliga mot kroppen och själen. Skämten som skrämmer i stunden och får en att tänka till. Skämten som gör att jag inte ser en man i ögonen när jag är ensam. Skämten som tvingar mig att se arg ut, så ingen blir sugen på att skämta lite extra. Skämten som gör att någon ringer mig när jag är på väg hem ensam. Skämten som gör att jag får sällskap till tåget.

Risken att ett man kommer att skämta med mig är alldeles för stor för att ett obehindrat och fritt liv ska kunna vara en självklarhet.

“Inte alla män”-männen får gärna berätta hur jag ska veta, hur jag ska kunna urskilja en skämtare från en icke-skämtare. Så jag inte behöver vara rädd, det vill säga.

/Julia