tisdag 31 december 2013

Jag lovar att inte bli en "bättre" människa!

Nytt år, nya möjligheter. Det här året ska bli så bra, mycket bättre än det förra! Än alla andra år! Jag ska börja träna, sluta snusa, gå ner i vikt, våga mer, bli en bättre människa! Lycklig och vacker.

Och så sätts det igång. Det går bra några veckor kanske, men sen kommer verkligheten ikapp. Inser att jag inte har tid eller lust att träna 4 gånger i veckan, att  att jag kanske inte blir så mycket bättre människa än såhär. Vilket är så jävla okej.

Så i år lovar jag ingenting. Eller så lovar jag att försöka ta mig själv på lite mindre allvar kanske. Inte försöka vara så duktig, utan göra det som gör mig glad och som gör att jag mår bra. Nej, snusa är kanske inte det bästa för min hälsa. Men jag mår inte så bra över att ha dåligt samvete över det heller.

Om jag lyckas vara bara så bra som jag redan är (med alla mina fel och brister) under nästa år så kommer jag vara nöjd. Jag lovar!

Gott nytt år!

/Malin



måndag 30 december 2013

#mörkertalet




De senaste tio åren har anmälningar om sexualbrott ökat. År 2012 anmäldes nästan 17 000 sexualbrott mot vuxna och barn. Mörkertalet är oftast mycket större än så, och enligt Brottsförebyggande Råden (BRÅ) uppskattas att ca 80% av alla våldtäkter inte anmäls.

Det finns ju en del kampanjer som drivits kring det här. Till exempel "Våga Anmäla" och #prataomdet. Och det är klart att det vore jättebra om alla vågade anmäla och om vi kunde prata om sexualbrott som vi kan prata om ett rån. Men så länge samhället lägger så mycket skuld på de som utsätts och ger förslag på hur våldtäkt kan undvikas (av den som riskerar av utsättas!!) så är det självklart att många drar sig för att anmäla.

På twitter finns nu en kampanj som heter #mörkertalet. Här är några poster därifrån:

"När jag var 4 år förgrep sig min morfar på mig. Och min mormor skyddade honom till varje pris. "Hon hittade på" var det de sa..."

"Jag är också en del av #mörkertalet. 16 år. Helt ensam. Ingen som vet. Jag skulle välja döden framför att någon jag känner fick veta, han har förstört så mycket. Jag beskyller mig själv, fast jag vet att det är fel. Jag känner mig äcklig och sviken. Av min bror."

"Det hände 5 gånger och under dom gångerna försvann både min självrespekt och min oskuld. Mannen var 35 och jag var 12, hade känt honom hela mitt liv så litade ju helt på det han sa att vi skulle göra, anklagar fortfarande mig själv för att jag inte sa nej. Han fick fängelse i 3 år och jag massa ångest"

Hur lätt är det att anmäla när en känner sig skyldig själv? Som de här personerna skriver att de gör. Ordet "nej" ska inte behövas, feministiskt självförsvar ska inte behövas, föräldrar som ger sina barn överfallsspray ska inte behövas! Det är ALDRIG okej.

fredag 27 december 2013

Har inte du heller haft en fantastisk jul?

Julen är över. För vissa känns det kanske lite tomt, för andra innebär det en lättnad. Många spenderar julen ensamma, precis som många andra dagar. Men just på julafton känns det kanske extra ensamt att inte ha någon som de kan eller vill fira jul med. Vissa väljer att vara ensamma på julafton, för att de helt enkelt inte gillar julen. Eller för att de inte gillar sin släkt och familj särskilt mycket.

Många barn kommer tillbaka till skolan snart, och jag kommer ihåg när jag var liten och vi skulle berätta hur vi hade firat jul. Det måste ha varit jättejobbigt för vissa. För de som inte fick julklappar, för de som fick ta hand om sina fulla föräldrar, för de som inte firade jul. Jag fattade inte då att folk gjorde olika. Att alla barn inte fick julklappar, att alla inte hade råd eller att vissa faktiskt tyckte att julen var skitjobbig.

Men jag vet det nu, och vill påminna er om att ni inte är ensamma. Vi bara pratar inte tillräckligt mycket om det och därför får vi lätt för oss att alla andra har en perfekt familj, en perfekt jul som bara är härlig och lättsam och kravlös. Och då är det lätt att känna skam över att inte ha det så själv.

Jag vill då också påminna er om att på tjejjouren finns vi här för att lyssna och här hoppas jag att ni inte ska känna någon skam att prata om det som känns jobbigt. Det är inte alltid så lätt att prata med kompisar om det känns som att de inte kan förstå. Och det är därför vi finns, för att vi tycker att det är viktigt att alla har någon att prata med och någon som lyssnar.




onsdag 11 december 2013

Första julklappen!!


Det här låg på mitt skrivbord när jag kom till jobbet.Vilken superfin start på dagen!

Tack kvinnojouren! Vi kan inte annat än hålla med, vi är väldigt bra tillsammans!



Jag ska försöka att spara några hjärtan till klockan 19 då volontärerna kommer och öppnar chatten!







Hoppas ni har en fin dag ni också!

//Malin

En liten tanke om vardagssexism


I morse när jag var på gymmet ropade de ut i högtalarna: "ett meddelande, kvinnlig personal kommer snart in i herrarnas omklädningsrum för städning", varpå en man tjuter "WOHOO!".

Man kan ju såklart tycka att det var lite smålustigt. Meddelandet är tänkt att förvarna då det inte antas vara uppskattat att personal av motsatt kön kommer in i omklädningsrummet. Och så tjuter någon istället till av glädje. Men ändå kom en liten släng av obehagskänsla. Varför tjuter någon till av glädje när en (fullt påklädd) kvinna kommer in till ett rum med ett gäng hel- och halvnakna män? Det är väldigt många kvinnor som tycker att det känns obehagligt att vara omgiven av bara främmande män. För det har vi fått lära oss; det är farligt, vi är i underläge, "vad som helst kan hända!"

Är män över huvud taget medvetna om det? Tror de att de underlättar för kvinnor när de tjuter och hojtar över en kvinnas närvaro? Vad är det du tror att du ska få ut av det? eller ännu obehagligare; vad tänker du få ut av det? Det här är det som du signalerar när du tjuter till av lycka av att en kvinna skickas in till herrarnas. Hon reduceras från att vara personal som ska in och städa till att bli ett objekt. Precis som visslingar eller "uppskattande" tjut på gatan, med skillnaden att hon nu ensam ska ge sig in till de nakna männen som brölar. Känns det härligt? Tror du att det känns härligt för henne? Eller tror du att det plötsligt känns lite obehagligt och kanske till och med hotfullt?

Vissa skulle säga att jag totalt överanalyserar det här, och hävda att mannen såklart inte alls tänkte att han skulle förolämpa någon. Men han kanske borde tänka på det?

//Malin





måndag 9 december 2013

Alltså Rudolf...

Har ännu inte hunnit kolla på årets julkalender Barna Hedenhös. Tänkte att jag ska börja ikväll, men är tveksam till att förstaplatsen kommer att utmanas.

Den kommer för alltid att tillhöra Sunes Jul, HELT och hållet tack vare pappa Rudolf ( även anledningen att jag aldrig kunde ta kommissarie Beck på allvar).

Och här är han i sitt esse!



 //Malin

måndag 2 december 2013

Dags att köpa knogjärn till ungarna!

JUL!!

Det finns många åsikter och känslor för julen. Stress, glädje, ångest, saknad... Den här månaden kommer vi att fokusera på de känslorna i bloggen. Tankar och fenomen som dyker upp i samband med julen och hur det påverkar oss.

Jag börjar med känslan ilska. Under december säljs leksaker för miljardbelopp till Sveriges kids. Det ni ser här nedan är ett mjukt knogjärn i skumgummi från BR Leksaker. De återstår att se, men det här känner jag hittills är månadens värsta leksak.


Knogjärn

Perfekt för låtsasslagsmål. Detta mjuka knogjärn i skumgummi har långa skumspetsar för extra räckvidd skriver BR på sin hemsida.

Det har ju länge funnits leksaksvapen i form av pistoler, gevär och automatvapen. Varför ska vi uppmuntra barn att använda våld? Att döda? Barn ska inte veta vad ett knogjärn är, än mindre öva på att använda ett. Inte för att jag är en av dem som tror att leksaker eller ens tv-spel är roten till all ondska och till att människor är våldsamma. Däremot tror jag att vi bidrar till att normalisera våldet om vi istället för att ingripa när barn "leker slagsmål" ger dem verktyg för att leken ska bli mer realistisk.

Det handlar om att signalera att våld inte är roligt, inte är okej och ingenting man skämtar om. Våld är redan en stor del av barns vardag, framför allt bland små pojkar där våld ses lite som ett sätt att umgås (brottning, hårda ord, slag på axlar och verbala hot om våld). Vi kan väl försöka vända på det istället för att leta efter sätt att tjäna pengar på det?

//Malin